Framgångsreceptet

 
Jag har under årens lopp försökt att definera för mig själv vad som gör att jag tar mig framåt och upplever lycka i livet oavsett om det är på det privata planet eller det mer karriärsmässiga. Under tiden har jag kommit fram till att det som många gånger blivit mitt fall också är det som driver mig. Mina nackdelar är mina fördelar och tvärtom. Jag tror att det generellt är vanligt att det kan vara så, oftast ligger ju våra känslor när varandra och våra reaktioner och beteenden utgår ifrån dessa. I min värld så drivs jag av sju punkter som är mina styrkor och svagheter, saker som jag många gånger borde göra mindre av men som också tar mig framåt eftersom att de driver mig ditåt. Mina sju punkter börjar med min oro. Jag borde inte oroa mig för allt men det gör jag många gånger. Jag har så länge jag kan minnas varit orlig för att något hemskt ska hända, jag antar att det baseras på att så mycket hemskt som faktiskt har hänt, och det har gjort att jag växt upp med övertygelsen att det alltid kan bli värre. Fördelen med min oro är att den lärt mig mycket om mig själv. Vad som gör mig rädd, ruckar min balans, och gör mig otrygg. Det gör att jag har kunnat undvika situationerna men också att jag har fått lära mig att ta mig igenom dom. Jag har alltid varit livrädd för att få cancer, sedan fick jag det och det fannas bara valet att klara det. Detta leder in på punkt två som handlar om att kontrollera allt. Jag kan inte kontroller livet, saker kommer alltid att hända, och allt går inte min väg. Men mitt kontrollbehob gär att jag adlrig lämnar något åt slumpen, jag har koll på läget och det ger mig en tillfredställelse. Jag vill veta saker, kunna svara för saker. Det är viktigt för mig att kunna och att veta. Detta hjälper mig i punkt tre som handlar om att ta snabba beslut. Jag kan oftast svara ja eller nej på en fråga, jag har ofta en klar bild av vad jag känner. Jag lägger inte tid på att fundera ihjäl saker, jag går på magkänslan och kör. Nackdelen med det kan vara att jag ibland glömmer att reflektera över känslor, upplevelser och intryck i stunden. Det gör jag först efteråt, som på denna blogg till exempel. Det är tur att jag har den, jag behöver den paus som den ger. Jag behöver urttrycket, att få skriva mina ord. Det gör mig till en bättre och mer harmonisk människa. 
 
Punkt fyra och fem går lite in i varandra men skiljer sig ändå åt i utförande. Eftersom jag har lätt för att ta snabba beslut, på gott och ont, så har jag också lätt för att snabbt se lösningar och möjliga vägar i andras problem. Jag har ofta många ideer och pepp att ge till någon som mår dåligt, vill ha en förändring eller liknande. Men jag kan ibland glömma att många människor inte tänker som mig. Många vill inte ha en lösning presenterad för sig utan vill bara kunna få prata och vältra sig i det som känns för stunden. Det är något jag själv borde öva på, att stanna upp och att känna. Där och då, i stunden. Dock ser jag det också som en styrka att kunna se lösningar i svåra stunder, givetvis beroende på situation, med en fast beslutsamhet i att livet alltid kommer att gå vidare. Kanske kan jag muntra upp någon, kanske kan jag faktiskt hjälpa någon. Oavsett har livet lärt mig att problem får vi och de är våra att lösa. Men som punkt fem trycker på så är jag också mån om att människor i min närhet ska må bra. Jag har en viss konflikträdsla i mig, tro det eller ej, som gör att jag känner mycket för det som har det tufft. Jag kan verka väldigt saklig och kall utåt, men jag tänker ofta på hur människor i min närhet har det. Jag funderar mycket på hur personer egentligen mår, om någon känner sig ensam eller vad som finns bakom en fasad. Men medmänsklighet, att vi bryr oss om varandra, är heller aldrig fel. Vi måste bry oss, vi måste ta han dom varandra. Annars blir världen en ännu kallare plats att leva i. Därför borde jag, enligt punkt sex, vara försiktig med att springa på alla bollar. Lära mig att man kan passa, lära mig att det finns fler spelare i laget. Jag behöver inte vara i alla fält och springa. Men å andra sidan så måste jag få utlopp för alla mina sidor. Jag måste vara överallt och ingenstans ibland, jag måste vara med i matchen. Jag måste deligera, men jag måste vara med. Jag mår bra av engagemang och sammanhang. Och det får mig att tänka på att jag kanske är just såhär och att jag faktiskt måste få vara det. Min sista puntk handlar om att inte bry sig om vad människor tycker. Den absilut svåraste punkten och faktiskt också den viktigaste. Jag hade aldrig varit där jag är idag om jag hade brytt mig så jäkla mycket. Om jag hade fogat mig i ledet, om jag inte hade varit en röd person. Jag är övertygad att för varje år som gått sen mina tonår och jag automatiskt börjat tro och lita mer till mig själv, så har jag faktiskt blivit en bättre person. Det jag säger till andra är sant och det jag gör mot mig själv är sant. Och det är så man på sikt når sin lycka i livet, oavsett hur den än är utformad, det är jag fast övertygad om. 
 
Min att (inte) göra lista:
Oroa mig
Kontrollera allt
Fatta snabba beslut
Lösa andras problem
Se till att alla mår bra
Springa på alla bollar
Bry mig om vad alla andra tycker

Efter storm kommer sol

Så har ännu en helg passerat och ännu en söndag är snart till ända. Helgerna går fort som alltid men jag tycker det är skönt när nya veckor tar vid. Jag tycker om att livet rullar på, fast jag såklart vill stanna upp ibland däremellan. Idag har jag varit inne i stan med min bror och hans vän och gått på Utställningene om Titanic, Titanic - The exhibition ,som startade i Göteborg i förra veckan. Utställningen var oerhört bra och fin gjord tyckte jag, man blev vädligt berörd. Jag tyckte om fokuset på att gestalta de människor som var med om katastrofen och deras livsöden. Deras drömmar och förhoppningar beskrevs på ett mycket berörande vis. Jag går gärna och ser den en gång till innan den lämnar Göteborg i mars nästa år. Efter utställningen så åt vi en senare lunch på Le pain francais och köpte därefter med oss lite fika hem. Och nu är jag åter hemma hos mig och har lite att göra inför veckan i form av matlådor, tvätt samt andra förberedelser för att vardagen ska flyta på. Nästa vecka kommer att bli intensiv och spännande, jag behöver ladda upp inför den. När jag är klar med sysslorna så tänkte jag ge mig ut i skogen en sväng, jag behöver naturen och lugnet där för att hitta min innre ro. Jag älskar skogen och havet, det är mina favoritplatser. Och nu när stormen tycks ha dragit förbi så har solen vågat sig fram också. Då blir det extra skönt med en promenad, lite extra energi med på köpet. Det behöver jag nu. Jag måste vara stark, jag måste vara målmedveten. Jag måste vara positiv, jag måste vara snäll mot mig själv. Jag måste ta mig tid att påminna mig om varför jag gör vissa saker, varför vissa saker händer i mitt liv. Ta det onda med det goda. Bara landa och lita på vetskapen om att allting alltid blir bra i slutändan, och att vissa saker drabbar oss för att vi ska komma starkare ut på andra sidan. Och att vissa saker, bra saker, händer oss och kommer att hända oss. För att vi förtjänar det. För att jag förtjänar det.
 
 
 

Den självständiga tvåsamheten

 
Jag ser mig själv som en person som är tillfreds med livet, såklart ännu mer nu än tidigare på grund av livets omständigheter. Saker har fallit på plats för mig, jag har det bra och jag klarar mig alltid. Jag känner mig trygg. Jag är självständig och klarar så mycket mer än jag tisigare trott. Jag väntar inte på att människor ska göra saker åt mig, ska det hända något så får jag göra det själv. Jag har vänner och familj och vända mig till om jag skulle behöva hjälp, jag har ett kontaktnät som skulle backa mig vid behov. Men jag väntar inte på att saker ska komma till mig, jag tar för mig, och ser till att vara där det händer. Men jag bär på en sorg och en saknad som inte syns utanpå. Jag bär på en dröm och på en längtan som inte heller syns utanpå. Som jag inte kan styra själv, inte på samma sätt som övriga saker, eftersom det inte finns några knep. Jag längtar efter kärlek, efter tvåsamhet. Inte någonting som skrapar på ytan, utan någonting som känns på riktigt. Det är inte det att jag inte varit kär förrut, jag har verkligen älskat. Men jag har inte haft helt igenom sunda realtioner. Relationer kam vara osunda utan att vara destruktiva, där man bara växer ifrån varann och drar åt olika håll. Då är det osund och destruktivt att vara kvar. Och jag har haft en realtion som jag fortfarande har svårt att komma över, det var adlrig en riktig relation men jag trodde verkligen att den en dag skulle bli det. Att slitas mellan att ena dagen finnas för någon och nästa dag vara blockerad överallt slite sönder en. Man tror på alla lögner, men varje gång blir man sviken. Det gör så ont. Och det påverkar såklart också ens förmåga att kunna gå vidare och att kunna öppna upp sig för något nytt, Man vill ta sig ur det men man kan inte. Man står och stampar på samma plats månad efter månad, för man tror att den psykiska misshandeln ska upphöra. Det gör den aldrig. Det börjar bara om. Man lurar och man bryter sig själv itu.
 
Men jag tror verkligen på kärleken, att den en dag ska uppenbara sig. På något vis, någonstans. Jag vill så gärna tro, för annars känns allt så tomt och halvt på något vis. Men jag är också realist, kärlek är inte som i sagorna. Jag är som sagt den första att skriva under på att saker och ting inte sker av sig själv utan om man kämpar tillräckligt hårt och länge så kan man uppnå allt. Ingenting är i princiop omöjligt, bara lite olika klurigt att uppnå. Men när det kommer till kärlek är det inte lika lätt att använda mitt mantra. Man kan inte forcera kärlek, det finns inga knep. Man kan se till att rör sig på platser där man träffar nya människor, och det gör jag ju såklart. Men jag tror inte generellt sätt att man kan nätverka sig till kärlek. Den står utanför detta, den uppstår spontan. Kärleken är många gånger en slump. Och det gör det hela svårt, hur uppnår man en slump? Hur hittar man en ny omständighet? Hur hittar man rätt och finns den rätte? Och hur går man vidare från det man trott var kärlek, från den relation man så gärna vill ha men som skadar en enormt. Hur kommer man ut på andra sidan, lägger allting bakom sig? Hur kommer man över någon, och hur kommer man vidare? Frågorna ärn många och svaren är för få. För det är svårt med kärlek men när den väl slår till så finns det inget som är enklare eller mer självklart. Och jag tänker att jag kanske genom att blotta min sorg och längtan faktiskt är någonstans på väg. Kanske är det så nya perspektiv på situationen uppstår, genom att att vara transparant med sina innersta känslor.
 
Jag vill inte hitta någon att leva med utan någon som jag inte kan leva utan. Inte för att jag inte skulle klara mig utan honom utan för att jag vill vara med honom. Varken mer eller mindre än så, varken svårare eller lättare. Jag vill ha min självständighet, min trygghet som ingen kan rubba. Men jag vill också ha tvåsamheten, att få dela livet med någon. Jag längtar så efter kärlek. En sund och djup kärlek. Jag längtar efter något som känns, något som berör och som kan bli den sista pusselbiten. Inte för att livet inte är bra utan, utan för att det hade gjort det rikare. Jag tror att kärlek är ett av människans grundbehov, vi blir förstörda utan kärlek. Kärlek behöver dock inte vara den mellan två människor, det kan också vara kärleken till djur eller till en hobby. Men jag längtar efter tvåsamheten. Jag vill så gärna gifta mig, få ha ett bröllop. Jag vill så gärna ha en familj, även om vi såklart redan är det, som visar barnen hur jämnlikhet, respekt och kärlek ser ut. Men främst vill jag själv få känna kärlek. Jag längtar efter varma kramar, en trygg famn att krypa upp i. Jag längtar efter någon där jag kan få vara exakt så liten och sårbar som jag ibland kan vara, men som också låter mig vara exakt så självständig och hungrig på att utvecklas som jag är. Någon jag kan blotta mitt hjärta för, så som jag har gjort här. Någon som jag kan klara mig utan, men som jag inte vill vara utan. Någon som jag kan älska och som älskar mig. Kärlek. Varken mer eller mindre än så, varken svårare eller lättare. Bara, bara kärlek. 

Skåne

Första veckan tillbaka på jobbet igen har varit intensiv och oerhört rolig. Den har fyllt mig med ännu mer energi och jag är taggad till tänderna. Hösten är en spännande tid, det är som att allting rör på sig. Naturen byter färger, förändringar i luften. Och denna veckan bar spår av detta i mening av att vi har flera projekt på gång, flera spännande och utmanande bollar i luften på företaget. Och denna veckan kom turen till vår roadtrip. Vi har som mål att besöka kunder runt om i landet och nu mellan torsdag och fredag så var jag och två kollegor i Skåne och gjorde just detta. Det var oerhört roligt! Vi har träffat så härliga och inspirerande människor med så inspirerande historier och kreativa ideer. Större företag och mindre företag i helt olika branscher, och därtill lika olika och unika människor. Att får göra denna lilla resa gav såklart oerhört mycket till företag men också till mig som person. Jag tror väldigt stark på att det är i mötet med andra människor som vi själva utvecklas och lära oss mer om vår egen person. Väldigt lärorikt. Och jag är tacksam att få ha ett arbeta att gå till där jag känner att det är no limits på vad man kan uppnå. Det är en häftig känsla! Och såklart var det också väldigt roligt att umgås med mina kollegor. Efter mötena igår var vi på stan en sväng och fikade och shoppade och på kvällen gick vi ut och åt ihop. Det stärker teamet som en bonus. Man blir liksom mer än bara kollegor, man blir ett lag som spelar ihop. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är trött ikväll, för det blir man av att vara på resande fot. Så det blir en tidig kväll ikväll. Jag tror nog att jag kommer att somna gott, trots att det ska bli storm i natt, för det gör man av ett varmt och glatt hjärta.
 
 
 
 

Konsten att flytta berg


 
Jag tror att två faktorer spelar in i en människas förmåga att göra saker och att uppnå saker. Den största faktorn är att man tror på sig själv och på sin förmåga, att man tror att man kan göra och uppnå saker. Den andra faktorn bygger på att omge sig med människor som lyfter en till att bli den bästa personen man kan bli. Det är enkelt att se ett samband mellan dessa två faktorer, de är ofta väldigt tydliga och också en del av en känsla som de flesta utav oss delar. Man kan se det tydligt redan på små barn. Inga bebisar kan gå när de föds. När barnet blir större så kommer det dock att börja krypa och slutligen resa sig och ställa sig upp mot saker. Där fastnar de flesta ett bra tag, står och liksom gungar fram och tillbaka. Vill så gärna ta ett steg, men vågar inte släppa taget. Här hejjar ihärdiga föräldrar på, ropar, skrattar och hejjar. Man ropar på barnet att kom du till mig, det är ingen fara och du kan. Gå du så fångar jag dig. Man talar om för barnet att det kan, att det måste våga för att kunna komma framåt, och att man finns där för att ta emot. Man ger barnet ett självförtroende och tror på det och barnet kommer slutligen vara trygg i vetskapen om att det kan. Barnet kommer också känna sig trygg och slutligen våga släppa taget eftersom det vet att det är i trygga händer. Barnet tror på sig själv och föräldrarna tror på barnet. Samma upprepning följer oss sedan in i många olika situationer i livet. Från att en förälder, lärare och tränare boostar oss, tills att man själv får pröva sina vingar och bygga upp sitt eget jag. 
 
Konsten att flytta berg besitter vi alla. Både som individer och som en del av en grupp eller ett par kan vi åstadkomma små och stora saker och göra mer eller mindre betydande skillander i våra egna liv men också i andras. Att lyfta och att lyftas, helt enkelt. Och matematiken är just så enkel men den är också så svår att leva ut i praktiken många gånger. Och det kan vara lika svårt att ta som att ge. Jag tror att man får öva hela livet. Kärleken till sig själv och tron på sig själv måste vårads ömt, precis som vilket äktenkap som helst. Och jag tror också att man får öva på att kunna lyfta andra, att få de att växa i den takt som passar dom. Men jag tror också att allt detta är möjligt och att det mesta går att uppnå om dessa faktorer är uppfyllda i ens liv. Jag är till och med ganska säker på min teori, jag har i alla fall sett den återspeglas i mig själv och de i min närhet. Alltså att dessa två faktorer är avgörande i en människa utveckling som individ och som lagspelare.
 
Men man ska ju utgå från sitt jag när man pratat om sina erfarenheter. Och jag har två tydliga exmpel på motsatserna i frågan. Förra veckan medan jag var på sjukhus så pratade jag med en bekant till mig, jag pratade om mitt nätverk som jag har startat för kvinnor och att jag är så glad att det genom alla långa timmar på avdelningen växte upp ny lust i mig att ta tag några av alla de ideer som rör sig i mitt huvud, och jag blev ganska snabbt sågad. Han undrade hur jag kunde lägga tid på det nu, skulle det ens kunna bli något. Jag vet inte varför han sa så, i hans värld kanske han hade en anledning men jag är ingen sådan person som ursäktar dåliga beteenden mer, och jag struntade i han sord. Vi pratade om något annat. Men visst dröjde det sig kvar, fick mig ett tänka ett par varv extra. Jag ville ju ta det där steget och jag gjorde det också visserligen, men han ville inte vara en person som ville gå med mig i detta. Men motsatsen kom idag. Tillbaka på jobbet igen, så härligt att vara där. Och det första jag möttes av imorse var: "Jag har läst din blogg, vad bra du skriver". Nu kan jag flyga några meter till, nu kan jag kavla upp ärmarna och bära mer berg. Jag har inte tvivlat på det men jag behövde få höra att jag är på rätt spår. På spåret till att utvecklas och utmanas. Två av två faktorer uppfyllda.
 
Detta är en blogg om stort och smått i livet, om vardagspusslande och vardagsbetraktelser. En blogg om att vara mig, mamma och medmänniska. Om att vara enastående, entreprenör och envis. Om att tycka, tänka och tro. En blogg om att livet inte alltid blir som man tänk sig, utan ibland tar det nya vändningar och nya vägar och blir ännu bättre! Bakom varje hörn väntar ett äventyr, om man är sådär spontan.

Jag heter Angelica och är 29 år. Jag är bosatt i mitt egna hus strax utanför Göteborg tillsammans med mina döttar som är 8 & 10 år. Här drömmer jag om att bygga en altan, driva företag, hitta kärleken, laga god mat och läsa mängder med böcker. Däremellan tänkte jag hinna med personlig utveckling, skapa nätverk för kvinnor och vandra i alla Sveriges nationalparker. Livet är det som pågår nu. Dags att leva!

kontakt:
sandraangelicalarsson@gmail.com Follow my blog with Bloglovin